Konkurrens, förklarar nyliberalen, är ju något vi som människor möter varje dag, varje timme och varje sekund när vi väljer det rationellt bättre alternativet – då konkurrerar det valda alternativet ut de alternativ som vi inte valt. Det här tangerar vad statsvetarna kallar rational choice och är en individfokuserad teori om hur människor handlar socio-ekonomiskt, där varje individ vid tillfälle människan tvingas att välja mellan olika alternativ väljer det rationellt bästa. Samhället kan då beskrivas som bestående av oberoende aktörer.

Denna nyliberala teori har ett huvudproblem i att människan måste vara kapabel att vid varje valtillfälle göra rationella beslut. Och det är här som objektivismens problem blir synlig, eftersom den som nyliberal filosofi utgår ifrån att människan per definition är rationell. Konkurrens som ett medel för utveckling kräver i sig att aktörerna (människorna) i samhället faktiskt väljer det bästa alternativet, gör inte aktörerna detta så riskerar konkurrensen att snedvridas och möjligtvis kantra över i monopol-kapitalism. Om aktörerna faktiskt var rationella vid varje valtillfälle, och hade kunskap om all information som krävs för att välja det bästa alternativet för dem och andra (samhället/ekonomin) så är frågan vad som egentligen vore det mest rationella för människor i ett samhälle? Är det över huvudtaget möjligt för varje individ att ha kunskap om alla varor och tjänster, vilka resurser, vilka miljöskador, vilken arbetsmiljö som följer?

Det kanske inte kommer som en överraskning att jag är ombedd att svara ett rungande nej på den frågan. Man kan till och med ifrågasätta möjligheten inom ett kapitalistiskt samhälle att införskaffa all nödvändig information för att göra ett rationellt beslut. Ständigt möts vi av nyhetsrapporter om själviska företag som utnyttjar inte bara människor utan vår gemensamma natur, och alltid är det i efterhand, som när mängder av dumpade avfall sköljdes med upp på land efter en tsunami, eller när norska företag anlitade den italienska maffian för att dumpa avfall. Listan kan göras mycket lång.

Nu kan visserligen nyliberalen invända med att hans utopiska system (som nyliberaler inte vill se som system) skulle innebära att även naturen ägs av kapitalister, och därmed har ägaren intresse i att hindra andra kapitalister att dumpa avfall i sina sjöar och hav. Men problemet består fortfarande i och med att utnyttjandet upptäcks i regel efterhand. Över huvudtaget verkar den nyliberala utopin vara en efterhandskonstruktion för att lappa och laga konsekvensen av kapitalismens inneboende lagar, istället för att överge kapitalismen svarar nyliberalen att en omnipotent kapitalism är lösningen. Om nu en omnipotent kapitalism vore möjlig, hur förhindrar den konkurrensens självupplösning? Hur förhindrar den karteller? Transnationella storföretag? Annat än reglering av kapitalismen?

Den nyliberala bloggaren skriver dessutom följande:

”Att leva utan konkurrens skulle innebära att alla alternativ en människa står inför är lika mycket värda för henne. Hon bryr sig inte om ifall mjölken surnar som en följd av ett icke fungerande kylskåp, att hon inte kan tillreda varm mat för att ugnen inte fungerar, eller om golvet är fläckigt eller inte.”

Detta fodrar att konkurrens mellan företag skulle vara det enda möjliga incitamentet för att få en så bra produkt som möjligt. Ett kapitalistiskt system där företagen är privategendom och drivs av egenintresse, är naturligtvis detta en omöjlighet. I kapitalismen måste ekonomin drivas av konkurrens för att överleva. Men i ett helt annat ekonomiskt system, där företagen utifrån en gemensam plan arbetar för att producera så bra produkter som möjligt utefter befolkningens behov, så existerar helt andra förutsättningar och incitament för utveckling. Nyliberalen låtsas om som att kapitalismens lagar även skall gälla för det icke-kapitalistiska. Ett typiskt exempel på logiskt felslut.

Som marxist finns det mycket att vara kritisk mot nyliberalers eller individualistiska anarkisters utopiska idéer, främst av dess inneboende självmotsägelser, utan också av motsägelsernas konsekvenser som alltid leder till att arbetarklassens självorganisering undergrävs. Ty organisationer ses per definition som negativt, då de anses hindra individens frihet. Kvar finns då en repressiv kapitalistisk stat som fritt kan utnyttja arbetarklassen, och utopin förvandlas snabbt till en förtryckande dystopi. De anti-auktoritära är nämligen blinda för den makt-hegenomi som råder, och vilka konsekvenser det ger. Tvärtom är det viktigt att konsekvent hävda att det är just det gemensamma som gett oss möjligheten genom historien att överleva och utveckla den dynamiska teknologi och välfärd som finns idag.

Men vad menar jag då med att konkurrensens ärna är att slå ut de svaga? Jo, konkurrensen inom det kapitalistiska systemet fungerar genom att de slår ut företag i en tävlan om profitjagande. Den som inte lyckats samla tillräckligt med profit går under i konkurs. Det betyder att de är ”svaga” i det systemet. Det betyder dock inte att företaget skulle ha varit svag att producera en så rationellt bra produkt som möjligt. Konkurrens kan föras på mycket olika sätt förutom att konkurrera med kvalitetsprodukter. När nyliberaler vill upphöja denna kapitalistiska lag till allmän regel i samhället, så menar jag att detta tangerar med de socialdarwinistiska uppfattningar som menar att konkurrens kan användas i samhället för att slå ut svaga grupper. Uppenbarligen håller inte nyliberalerna med om detta eftersom de faktiskt tror att deras utopiska system fungerar utan paradoxer, men hur skall kapitalisterna få ett egenintresse i att stödja svaga grupper? Den nyliberale bloggaren förklarar lakoniskt att: ”om de kommer tvingas att svälta på gatorna, kan man ställa frågan: skulle du låta dem göra det?” Det var väl en tillfredsställande tröst för alla sjuka och arbetslösa?

PS: Läs gärna den utmärkta SvD-kolumnen av Lars berge:

”Framgångsrika kapitalister jämförs med imponerande rovdjur som lejon eller hajar. Marknaden betraktas som ett ekologiskt system, självreglerande och på ständig tillväxt. […]Problemet är bara att verkligheten så ofta tycks fungera precis tvärtom […] det beror ju faktiskt på vad man menar med ”the fittest”. För tänk om ”the fittest” inte alls är något rovdjur i toppen av näringskedjan? Tänk om ”the fittest” i själva verket är en liten, liten slemmig mask i en hög av bajs?”